”… stackars mig och stackars jorden.”

En stor bult kom farande fram och tillbaka. Det var sent men inte särskilt rent.

2 robotar kom gående nere på gatan, de tittade sig omkring och började snacka atomliv.

Kan du tänka dig allt detta men det är faktiskt sant, för det är år 2011. Det är inte lätt att leva bland atomer, tänk dig själv en mutter i hjärnan. Pippppp!

På morgonen kom jag till skolan, jag fick åka dit på en skruv, och nu har vi ingen lärare istället en DATA som lär och ingen bänk, istället en liten mutter. Skolmaten är inte god, olja att dricka och spik att äta.

Nu används inga andra ord än data, skruv, bult, mutter, spik, bensin, olja.

Så jag tog min farkost och flög iväg och landade mjukt på månen men oj vad är det jag ser här sitter regeringen samlad och pratar priser, ja sånt är livet.

Snart är jorden en liten klibbig kola. Låt inte jorden utvecklas mer för då blir det bara ett poff av den. Dumma Palme, Bohman och Fälldin.

Man önskar allt var en dröm men tyvärr. Jag hör ljud, en data som piper en klocka som tickar och tiden går.

Jag flög tillbaka till jorden där luktade det bara bensin.

Nu var det år 2021. Kärnkraftverken kom rullande på hjul. Nu hade djuren lärt sig tala och människor lärt sig flyga. Alla människor är arbetslösa, stoppa utvecklingen. Annars så.

Ja se data är bara skrot fram med dom gamla tiderna. När jag skulle köpa kläder så såg jag att kläderna var av plåt, usch vad styvt. Nu känner jag mig som en bult, stackars mig och stackars jorden.

Dikten ”Framtiden”, 1981 (12 år)